Hälsningar från rökrutan.

På Se&Hör har vi ett alldeles eget rökbås. Sjukt underskattat, om man inte skall sluta röka, förståss.

Ibland känner man sig lite iakttagen på jobbet….

Boulebar

Seperationsångest?

Det finns många saker jag är extremt dålig på.
En av dem är att avsluta saker. Det är allt från att jag kan bli extremt ledsen när en bra bok tagit slut, till att jag krampaktigt håller fast vid en dålig relation, vänkap som kärlek, för att jag helt enkelt inte klarar av seperationen. Jag drar ut på det, vilket oftast gör det hela jobbigare, och så trillar jag så lätt tillbaka igen. Bara som det faktum att jag precis börjat se om säsong 1 av Buffy, fast jag nyss såg klart sista säsongen. Jag ville liksom inte att det skulle vara över riktigt än. Jag har behållit vänner som inte förtjänat det, jag har stannat längre i kärleksrelationer än vad som kanske var för det bästa, och sedan gjort om dem till nya former av relationer. Klippa band är inte min starkaste sida, alltså. Visst har jag klarat av det, och visst kommer jag att klara av att göra det igen, det är inte det att jag är fullständigt hopplös, jag bara avskyr att behöva göra det. Precis som det faktum att jag tycker att det är värre att dumpa än att bli dumpad. Om man inte förstås är förbannad när man bryter, eller för den delen så uppslukad av den som lämnar en (det har också hänt) att man liksom självdör när denna går. Men ur dejtningsperspektiv, eller ur nybliven vänskap, så finns det inget värre än att vara den som sårar den andra för att det helt enkelt inte klickade på alla plan, för att man helt enkelt var för olika, eller för att ens liv inte ser ut på det sättet att någon ny får plats.
Och så står man där, och skall avsluta.
Det är hemskt. Det är vedervärdigt. Men ibland väldigt nödvändigt.
Man måste rensa, man måste även vara ärlig mot sig själv om vad man vill ha, inte vill ha, klarar av och inte klarar av. Jag tror att det är sundt att kunna bryta saker, även om det är förbannat jobbigt. Ibland kan det vara de enklaste sakerna som är de svåra, så som att bryta upp en livsstil. Som att sluta röka.
Vilket jag skall göra när jag kommer hem från Gran Canaria.
Det är också en sorg, även om det är ett mycket bra beslut. Att bryta behöver inte vara någonting dåligt, även om processen kan vara knepig.
Men vad är det dom säger?
Ur kaos kommer förtåelse.
Och det låter ju faktiskt ganska logiskt.

Grattis Priebis!

Idag fyller Pribies år.
Man kan nästan säga att han blir lite gammal.
I alla fall om man frågar honom själv.
Priebis är en glad man, som tycker om att spela wii. Han har även en nakenkatt som fått hår och som älskar att bada i duschen tillsammans med platshästar.
Och ikväll skall vi mötas upp och boula. För att fira.
Så, grattis, kära vän, på din födelsedag!

Dr.Hellström.

Back on track.
Det är måndag och jag inledde veckan med att besöka Dr.Hellström. Det är så lustigt, när man står där inne på patienttoaletten och gnuggar bort sminket från näsan. Kände mig aningen lik twoface, men lallade ut med mitt halvröda tryne och han tyckte att det såg bättre ut än sist, så medicinen fungerar och det är ju rent av en high five på det.
När dessa förbaskade utslag försvunnit så skall jag aldrig mer röra en foundationtub igen.
Jag gillar Dr.Hellström. Han har ett sådant där lugn som läkarna på tv har precis innan de ska berätta för någon att det är döende. Men man liksom vänjer sig vid det. Och hitills har jag ju faktiskt kommit ganska levande därifrån, mer eller mindre åtminstone.
Fast mest av allt diggar jag honom för att han tvingade M att ta av sig i bara kalsonger och ligga där halvnaken på en bår. Det är sådant man inte glömmer bort, det skall ni veta. Jag börjar fortfarande spontanfnittra lite så fort jag tänker på det.
Och tro mig, han skulle ha det.

Normala människor stoppar upp sina katter….

Eller inte.

Söndag, igen.

Den här helgen har liksom de flesta helger bara flugit bort, hamnat i den där grå massan av helger som bara varit och tagit slut.
Inte så att den varit dålig, den har varit ganska bra faktiskt. Men ibland kan det kännas som om man gör samma saker jämt. Jag hade vinkväll med Vänster, och vi pratade om saker vi behövde få ur oss. Men så liksom slår det mig att även om det alltid är olika saker vi behöver ventilera, så är det ändock samma saker. Samma resultat, samma usprungskälla. Det handlar om människor som sårar en, det handlar om dagens kvinnosyn, det handlar om självkänsla, självförtroende, trygghet eller avsaknaden av den.
Jag har tänkt mycket på vår generation den senaste tiden, hur vi fungerar och varför. Hur man tar sig ur dåliga vanor. Träffade HoHo i lördags, fikade, och shoppade. Vi pratade om hur annorlunda ens drömmar och mål ser ut idag, jämfört med hur vi tänkte när vi först lärde känna varandra. Nu handlar det om enkla saker, så som att ha ett bra jobb, en ekonomi som tillåter en utlandsresa om året. Ja, funktion, helt enkelt. Drömmarna om författarskap, drömmar om att vandra santiagoleden, drömmar om reseledarjobb, de har liksom suddats ut. Jag vill inte låta mina suddas ut. Jag tror att det kan bli svårt att andas utan dem.
Som om man liksom självdör och blir grå.
Jag vill inte fastna, jag vill vara på väg.
Och på något märkligt vis känns det alltid lättare när man är på väg mot ljusare tider, man är på väg mot vår, sommar, fina kvällar på en klipphäll med solnedgångar.
Jag undrar om inte hela min vänskapskrets lider av d-vitaminbrist.

Har köpt ett pyjamas-set. Ett ganska fult. Blå byxor med vita hjärtan, ett vitt linne.
För jag kom på hur bra man mår av vardagslyx. Ta en dusch, dra på sig mysdressen, tofflorna, krypa upp i soffan och tända ljus. För sin egen skull. Vi är bra på att göra saker för andras skull.
Laga fin middag till en vän, städa när någon skall komma över.
Jag skulle vilja påstå att det är minst lika viktigt att göra samma saker för sig själv.
Vad var det Mia Thörnblom sa?
Om att vara sin egen bästa vän, för det är trots allt dig själv du ska leva med tills du dör.
Det är en jävla bra sak att inte glömma bort.

Nu ska jag kliva ur den fula blå pyjamasen och ta en långpromenad längs årstaviken.
Det var alldeles för länge sedan.

Lördag

Jag vill aldrig lämna sängen. Aldrig.
Kallt i lägenheten.
Varm säng.
Älska säng.

Här måste man tydligen vara full, haha.

Den lillgamla generationen.

Jag är sådan där tjej som alltid haft middagar, alltid haft förkrök, alltid haft efterfest, alltid haft tvspelskvällar. Den här lägenheten har varit levande, fylld av vänner, skratt, disk. Vi liftade in till stan, vi åt stekta champinjoner till middag för att matpengarna hade gått till inträde på Spyan.
Och sen blev vi vuxna, allihopa. Vi började jobba, en del av oss även på helgerna. Vi slutade gå på universitetets onsdagspub, vi började prioritera en lugn fredagskväll i soffan. Vi blir mer bakfulla, vi har planerad ekonomi och tycker att en öl för 76kr är rena rånet. Vi har skaffat förhållanden, vissa av oss barn, vi tycker att det är sovmorgon när klockan ringer vid nio.
Vi är den nya generationen av lillgamla 20plusare. Vi som har skiljda föräldrar, märkliga familjekonstilationer, vi som blivit fullproppade med rädsla för arbetslöshet, för omöjligheten att hitta en lägenhet. Vi vill ha trygghet, vi vill ha lugn och ro, vi vill inreda våra lägenheter och låter bli att resa för att vi inte vågar släppa taget om en etta i skarpnäck, vi vill ha en stabil ekonomi, vi vill ha dvdboxar och  pyjamas, vi önskar oss gymkort i julklapp, vi sitter bredvid varandra med varsin mobil i handen när vi egentligen ska umgås, vi kommenterar varandras liv på facebook för att vi blivit bekväma. Vi dricker ett glas vin ensama på fredagkvällen och spelar alfapet på telefonen för att det verkar så förbaskat jobbigt att behöva åka tunnelbana hela vägen ut till Rågsved för att umgås en stund och sedan behöva åka tunnelbana hela vägen hem igen. Vi har frysen fylld av micromat. Vi har barskåp för inredningens skull, vi har en kontaktbok fylld av människor vi egentligen inte känner så särskilt bra, vi internetshoppar för att vi inte tycker om trängseln på stan, vi tar en baröl för att vi inte längre står ut med att köa för att komma in någonstans, vi går alltid till samma bar.
Vi är så lillgamla man kan bli.

Av dessa anledningar så har jag bestämt att mitt nyårslöfte i år blir att börja ha middagar här igen.
Att ha ett öppet hem. Att sätta mobilen på ljudlös när jag umgås med någon.
2012 ska bli ett steg tillbaka till socialiseringen som faktiskt var alldeles rent av underbar.
Vi är bara barnen. Det är för tidigt att bete sig som om ungdomen var då och inte nu.
Jag ska se till att börja tacka ja till alla de saker jag brukade tacka ja till.
Jag räknar med att ni är på.

Bra där.

Alltid lika kul att köpa saker, som kommer fram i brev, och som är trasiga.
Man blir så glad då.

Nytt.

Nu åkte den gamle goda pussmunnen från ur och penn. Och in kom… En guldplaterad, ehm, orm?

Rovdjursstaden.

Det finns en extremt hårfin balansgång mellan att klara sig själv, och att faktiskt omedvetet, eller för den delen medvetet, skjuta folk ifrån sig.
Det andra nämnda är ett klassiskt ”Jag vill detonera bomben själv, av den enkla anledningen att jag i alla fall vet när det kommer att smälla” – ställningstagande. Ett ganska förståeligt ställningstagande. Men hur förståndigt är det egentligen?

Jag är en typisk ”klara mig själv”- person. Jag är också en typisk ”Om jag inte släpper in dig så kommer jag inte heller att behöva oroa mig för att bli sårad av dig”- person.
Om vi nu säger att fallet är som sådant, att någon som faktiskt redan kan såra mig, som för den delen redan kanske till och med lyckats med det, nu plötsligt skulle vilja finnas där, så kan man ju tänka sig att skadan redan är skedd. Det är den till viss del. Ibland kanske så pass redan skedd att det känns liksom lite för sent.

På något vis måste man kunna ta sig ur denna känsla. Nu kan jag tänka mig att ni  kanske önskar att jag på något vis skulle sitta inne med ett recept på hur. Det gör jag inte.
Jag har inte den blekaste aning.
När en människa har sårat en, när någon man räknat med gjort en besviken, så finns det inga genvägar. Man känner det man känner, och det är viktigt att låta sig själv vara ärlig mot de känslor som uppstår. De finns där av en anledning. Oftast som oftast, så har denna person inte sårat dig av de skäl du tror. Oftast som oftast har det egentligen inte handlat ett dyft om dig, utan om personens egen förmåga att hantera eller bemöta saker och ting som sker i dennas omvärld.
Vi cirkulerar kring våra egna solar, varje persons ego är varje persons center. Det gör oss extremt självupptagna, och ibland även oförmögna att kunna se saker ur andras perspektiv.

Man kan sitta mitt emot varandra, man kan dela de känslor som situationen lett till, man kan försöka förstå, men på något vis så är var individ fylld av år utav upplevelser, möten, skador, lyckor, sorger, bagage. Detta bagage formar oss, liksom två olika sorters bröd sitter vi där, båda bakade, båda ätbara, båda förbrukbara, men med olika innehåll och behandlingsmetod som förändrar slutresultatet. Vi är lika, men ändå så olika. Jag är vete, du är havre.
Och så sluter man sig.
Man smäller av den förbaskade bomben innan någon annan hinner före.
För att man är livrädd att tappa kontrollen.
Man är livrädd för att utsätta sig.
Om jag avslutar vårat möte, så behöver jag aldrig mer vara rädd att du skall göra mig besviken genom att själv vara den som avslutar det. Pang Bom. Jag behöver inte längre vara rädd för att du inte ska vilja höra av dig. Jag har redan sagt att du inte får höra av dig.
Man vänder på spelreglerna. Man tar kontrollen, utan att egentligen äga den.
Det kallas självbedrägeri.

Människor behöver varandra. Vi behöver någon att dela våra upplevelser med, för trots att vi är olika så är vi också lika. Vi behöver någon som genom sina egna upplevelser har förmåga att till viss del känslomässigt sätta sig in i ens egna upplevelser.
Vi behöver samhörighet.
Och vi lever i ett samhälle där saker allt för ofta handlar om allt det som är ytligt. Vi lever i en stad som har flest singelboenden i hela Sverige. Vi köper dyra kläder, vissa av oss sminkar fast en falsk marknadsföring, andra klär på sig den genom en köpt attityd. Vi väljer våra vänner efter vilka kretsar vi fastnat i. Vi har sex för att bekräfta oss själva. Vi bedrar, vi duperar, vi tävlar. Vi skaffar partners som andra tycker är snygga, som gör oss mindre ensama.
Vi gör det så förbaskat bra att vi till och med lurar oss själva.
Och någonstans gick någonting förlorat.
Naiviteten, ungdomen, mötena. Det är som om staden har blivit sjuk. Smittad. Infekterad.
Vi är ensamma i en tunnelbanevagn som är fylld till bredden.
Vi är så pass ensamma att vi inte vågar släppa in någon, av rädslan att sedan känna sig både ensam och möjligtvis, övergiven.
Vi har lyckats skrämma upp varandra och oss själva så pass mycket,
att vi detonerar bomber som aldrig ens skulle ha smällt.
Pang.
Bom.

Jag är en klara mig själv- person. Även jag är bra på att skjuta ifrån mig människor när jag själv är sårbar. När ytan inte är upprätthållen.
Kanske just av den anledningen, borde vi bli bättre på att finnas där vid den exakta tidpunkten då garden är nere. När sårbarheten inte går att bortse från.
För det är först när man skrapar på ytan, som man når in till allt det som inte är den falska marknadsföringen, som inte är mascara eller dyra skor.
Först när man inte låter någon skjuta en ifrån sig, först då lär man känna varandra.
Först då blir man lite mindre ensam.
Först då blir bomben till en axel att luta sig emot.
Och det är inte ofarligt, det är inte riskfritt, men betydligt ofarligare än att bete sig som en känslomässig självmordsbombare.
För det finns någonting som man inte får glömma; Människor vill gott. Vi har bara inte förmågan att göra rätt. Om vi inte ens vågar mötas, var exakt skall vi finna förståelse inför varandra?

Dagens uppgift:
Bjud en vän på en kaffe, en kram, och en så enkel fråga som ”Hur mår du?”.
Och fråga på riktigt. Inte för att få ett klassiskt springa in i varandra på gatan ”bra” till svar.
Det är en start.

Välkommen, 2012.

Om man slår två halvkloka huvuden ihop, så kan man få till en bra nyår, trots såväl influensa som ickeplaner. Hen kom förbi med sushi strax efter ett, och vi drack lite mousserande. Jag spontan-klippte håret på morgonen med frisörsaxen, och kände mig i alla fall lite fräsch för första gången på hela veckan. Topp, tipp, bort med allt dött.
Vi blev lite kalas, fixade oss i all hast och åkte in till Hökens för trerätters hos Currbögen och hans familj, vilket visade sig bli extremt trevligt. Firade tolvslaget upp på mosebacke, en klassiker, innan vi åkte hem till H&H. Var lagom sänkt igår, det mesta jag rörde mig hela förra veckan var ner till matrebellen för att köpa mjölk, så min kropp kände sig väl lite smått under attackerad chock. Japp.
Blev en heldag i soffan framför Buffy.
And now, back to work. Tjing!

Gott nytt år!

Nyår till ära så tänkte jag dela med mig av lite bilder från hur jag brukar fira nyår.

2005 i Lomma, fångade dock bara nyårskyssen. Firade tolvslaget på en gata utanför Horstmans hus med lakritsshots vi hade köpt hem från Danmark. Min väska var fylld med kladd och glassplitter.

2006, med lokalfest på Hökens. Gymnasietrion var redo. Slutade med att en av oss gick vilse i en buske och försvann.

2007, tillbaka i Lomma med grabbarna grus. Firade tolvslaget på Stora torget i Malmö, med vackra kinalyktor. M haltade.

2008, Jag hade tydligen öppet hus hemma hos mig. Det gör jag aldrig om, hur trevligt det än var. Hyllor vältes.

2009, pizzahäng och grymma gänget hos mig. Vad vi sysslar med är dock oklart.

2010, hos Adonis ute på Vaxholm. Vi badade bastu, åt gott, vaknade i gummistövlar. Adonis lillebror mulade mig, en vendetta startades.

Välkommna till Hornstull.

Jag vet att många av er undrar hur jag egentligen bor (och vad jag har i mittt kylskåp), så jag antar att det inte är mer än rätt att stilla er undran.
Välkommna hem till mig.

Min mamma ger mig alltid de bästa julklapparna.

Det är så här det är, bara.

Jag hör Tiny gå på lådan. Slås plötsligt av dåligt samvete. Jag har inte tömt kattlådan. Jag har inte orkat böja mig. Lovar mig själv att tömma den idag. Hon nyser. Kan katter bli smittade av människor?

Jag börjar må bättre. Förkylningen är nästan borta.
Däremot har biverkningarna från min nya medicin slagit sina klor i mig. Och det är inga roliga biverkningar. Jag har aldrig fått biverkningar förut (och tro mig, jag har ätit märkliga mediciner i mina dar), så jag vet inte riktigt hur illa det skall behöva vara för att man skall bli orolig.
Min läkare är dessutom i Afrika och vaccinerar barn. Han är bra han. Jag kunde ringa på hans privata telefon om jag mådde extremt dåligt. Fast det kommer jag ju inte att göra, det vet ju han också.
Som tur är så är biverkningar övergående. Fast, ingen vet exakt hur lång tid det tar innan dom går över.
Nu undrar ni säkert vad det är för jädrans biverkningar jag talar om.
Jo; aptitlöshet, hjärtklappning, yrsel, illamående, nedsatt muskelkapacitet, nässelfeber, klåda, hudutaslag (vilket är komiskt eftersom det är mot bland annat hudutslag jag tar dem, visserligen immunförsvarsbaserat, men ändock).
Och detta var bara de jag fått hitills.
Det känns ungefär som att vara bakfull. Som om man supit sig redlös på en box rödvin kvällen innan och inte ätit något. Satt på köksgolvet igår, bedrövad, som att vara fem år och mitt i trotsåldern. Ringde CC, som snart börjar sin AT, frågade om råd. Att min tatuering på ryggen stod ut fem centimeter var bara en av alla de absurda saker som skedde igår kväll. Det kanske inte låter så märkvärdgt. Det är nog inte så märkvärdigt heller.
Det liksom slog mig bara, ordentligt, igår; Jag är sjuk.
Och nej. Jag snackar inte om förkylningen.
Ja, ja, tänkte jag när Hellström diagnotiserade. Inte har jag märkt någonting, och jaja, jag får inte sola, inte röka, nej nej, mina hudutslag är inbördeskrig på dnasträngen, ont i lederna, jaja, medicin och sen så går det nog över ska ni se, jag kan nog sola och röka, jag är odödlig. Vafan. Pang på, vidare till nästa sak.
Och så igår, när kroppen liksom slog tillbaka, man sitter på golvet, kan inte ta sig upp för att muskelkapaciteten är så usel, då slog det. Jag kommer inte undan detta. Det här är ingenting jag bara kan ignorera och glömma bort. Det är här, i mig, konstant.
Satt på golvet i nästan två timmar innan jag fysiskt orkade ta mig upp.
Idag känner jag mig lugnare, den fallna riddaren har rest sig.
Och nej. Jag kommer inte undan detta, men jag behöver inte heller låta det vinna.
Jag får helt enkelt införskaffa en solhatt och ett parasoll, och åka till Gran Canaria ändock. Och med den här apititlösheten kan jag nog dessutom ha som nyårslöfte att sluta äta chips.
Inget ont som inte har något gott med sig, brukar dom ju säga.

Unset fräschare efter veckans första dusch….