Så har man fixat klart allt inför julgransplundringen.
Helglyx!
Nu kom Schulman upp med mina havskräftstjärtar. Stackarn släpade femton burkar skaldjur. Vilken hjälte.
Dessa skall jag köra i ugnen med olivolja och vitlök… Tack Leif!
Friday; I´m in Love.
Fredag. Smaka på ordet. Mm. Det smakar förträffligt.
Dagen i ära så skall vi även ha julgransplundring här på Se&Hör. Snart inne på andra månaden 2012. Men, bättre sent än aldrig. Har precis varit på systembolaget och inhandlat till just detta evenemang. Tyvärr är L hemma även idag (she´s the woman with the key), så blev att ta pengar ur egen ficka. Passade även på att köpa en box vitt hem, och jag kan garantera att det var första gången jag frågat ett kassabiträdet på systembolaget om det ”möjligtvis går att ta det hela på två olika kvitton?”
Jag stod och kände mig som langaren number one. Skönt att jag åtminstone kommer dit och köper alkoholfritt vin lite då och då. Klockan tio på mornarna. ReceptionsMoa skrattade åt mig där jag kom släpande på tunga kassar. Men i ärlighetens namn så har jag absolut ingenting emot att släpa på saker. Jag tycker till och med att det är en ganska frigörande känsla av ”jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand, tack.”
Kvällen bjuder senare på lite afterwork med Tyllet och Mf, som även det kommer att bli alldeles supertrevligt.
Bildupdate kommer att ske.
Atjo.
L var sjuk idag, så har jag suttit ensam, vilket faktiskt kapar ens sociala förmåga rätt rejält. När man sedan sitter bland folk och skall konversera så inser man plötsligt att man pratar osammanhängande (och stammar lite dessutom). Ungefär som att på en sekund behöva byta språk. Sluddrande dum blondin. Check. Note.
Så länge man inte dregglar går det väl an.
Minns en gång för länge sedan då jag lyckades spruta mjölk genom näsan.
Jag var på en dejt som aldrig blev en andra dejt.
Tänk att nysningar kan komma så olägligt ibland.
Snart kommer Reportern hem. Hans sms tydde på att han har det oförskämt bra.
Men, så är han ju på Bali också. Vem har det inte oförskämt bra där, menar jag?
I alla fall så skall hemkomsten med tyngd på absolut, absolut firas med öl.
För sådana har han säkert inte druckit många av på Bali..
Den senaste tiden har jag lärt mig att..
- Om man använder plattång mot vax så smälter vaxet (och håret klumpar ihop sig till en sörja).
- Om man råkar komma åt stoppknappen i hissen så stannar fanskapet (och då står man där till dess att någon granne inser att de inte vill gå i trapporna. ).
- Bartendern på Baltzar förstår svenska (yttligare en anledning till att inte prata högljött om folks könsdelar..)
- Om man berättar för människor att man ska sluta röka så tjyvröker man så lätt (inte för att det hänt mig eller så).
- Om man skall skämta om folks kulor så ska man göra det på rätt sätt (alltså, inte på fel sätt).
Jag tröttnar aldrig.
Soltorkade tomater och keso kan vara Guds gåva till mänskligheten.
Jävlar i mig.
On the way.
Efter en supertrevlig kväll tillsammans med Hjärtfel och Vänster så får man unna sig lite sovmorgon. (Önskar att jag var mer som Vänster dock, hon bara reser sig, tar på kläderna, och går, det hela tar max 4 min).
Hjärtfel åkte hem och vi gick ut. Hamnade på Hilton vid halv elva, men det är tydligen inte bara vi som tror på tidiga kvällar, för gänget hade redan gått. Vi traskade upp till Baltazar och sprang rätt in i några av Vänsters kollegor. Sexsnack, lite skvaller, och öl. Rankad five out of five. Vi tog en kebab på vägen hem och satt uppe i soffan ett tag. Konstigt nog så känner jag mig extremt pigg idag, om än aningen avtrubbad, men annars tipp topp. Plus att det är underbart att åka tunnelbana precis efter det att rusningstrafiken slutat.
Oteknisk (?)
Min kära kollega David har precis gjort ett teknikunder. Han har räddat min mobil. Nåväl, räddat var kanske att ta i. Men han har räddat min skrivfunktion, så att jag återigen kan vända knappsatsen. Han gjorde helt enkelt mitt liv i teknikvärlden betydligt lättare igen. Tack. Att han dessutom hämtade öl ur förrådet och stoppade in i kylen gör honom inte mindre poppis. Det ser ut som en bra lill-lördag, trots allt.
Japp.
Snuskfia.
Om det finns något som L hatar så är det när jag lämnar sådana här kvar på skrivbordet. Ops.
Tidigt på plats.
Kaffe och bildrapporter. Kunde haft det sämre. Vaknade av mig själv redan 06:00, gick upp och betalade räkningar och njöt en stund av lite musik. Skönt med stressfria mornar.
En groda utan ben är hopplös.
Här sitter jag och mailar med Dr.Hellström, igen.
Han är så pass allvarlig i sitt uttryck att jag inte kan låta bli att vara lite lustig. Känner ni igen det? När det liksom rycker i mungipan på en och man får hålla in grodorna. Ibland går det, ibland hoppar dom runt precis som dom vill.
Med Dr.Hellström så hoppar dom som mest när han skall göra någonting som jag vet kommer att göra ont. Som att gräva i min hud med nålliknande knivar. Ja gode min gud vad mycket grodor som hoppar då, de sju dödssynderna har anlänt, kvack, kvack.
Ändock är han lika proffesionell, lugn, och allvarlig. Jag uppskattar den kvalitén hos honom som läkare. Det gör mina nervösa små nervsammanbrott lite mer hanterbara. Även om man vill dö lite när man sagt någonting i stil med ”Ja, så var man naken med dig igen” och inser att det där inte alls lämpade sig. Så då säger man någonting ännu dummare medan man känner kylan från det förbaskade testoskopet mot ryggen.
Grodor kommer när de är som minst välkommna. Som när man fyller ut någons mening (och sedan inser att personen i fråga stammar), när man skojar om dödsfyllor (och kommer på att personen är gammal alkis), när man säger något extremt snuskigt (och inser att man pratar med en präst). Sådana saker händer ganska ofta.
Lite för ofta, tyvärr.
Och desto värre efter några glas vin.
Det är därför jag mailar med Dr.Hellström alldeles supernyktert mitt på dagen och inte från krogen via mobilen när man inser att man glömt att höra av sig om någonting viktigt (hypokondriskt).
Det kan bli så fel annars.
Grattis, kära vän!
Du är sval mot min hand, hård yta men det är så lätt att buckla dig.
Du kan inte splittras i tusen delar, du är mer som en cirkulation av materia,
älskad, slängd i soporna, upplockad igen och inlämnad för reperation,
tills du återgår till att kunna möta nya händer, nya situationer.
Du finns vid min sida senare sommarkvällar på sjön, jag släpar med dig på äventyr (du kan vara tung), du kan vara lätt, du kan vara för mycket, du kan vara perfekt.
Du kan vara ljummen, fast jag föredrar dig väl nedkyld.
Ja, Grattis, ölburken, på 76 årsdagen!
Ångående relationer?
Så har man kommit in i rutinerna igen. Vanorna.
(Som att glömma bort att diska, glömma bort att svara på ett sms, råka sätta trosorna ut och in (detta händer ofta)), eller som att sitta uppe för länge och glo på någon serie med ett glas rödvin som sällskap).
Igår kröp jag upp i soffan, satt länge och försökte komma på om det hette krupit upp eller krypit upp, och insåg snart att de gick att skriva vilken som men med vissa syftningsfel, för jag har inte krypit från golvet upp i soffan. Eller, det har jag nog gjort någon gång någon blöt natt, men inte igår åtminstone. Pratade inte med M som vi skulle, det gjorde mig inte så mycket att han somnat och på så sätt missat att ringa tillbaka. Däremot har jag saker att prata med honom om, som bara han förstår. Han var där. Jag slipper förklara någon bakgrundshistoria. Han bara vet.
Vi har planerat en gemensam helg, att han skall komma hit på fredag och stanna till söndag eller måndag. Snabbvisit, som det så fint kallas. Jag har saknat honom, och ser fram emot att ha honom här även om det blir kortvarigt detta tillfälle.
När jag tänker på det så är det lite märkligt. Vi träffades när vi skulle fylla sexton, sommaren mellan nian och gymnasiet. Sedan dess har vi, trots tre års förhållande med usel seperation, trots distansen Stockholm/Lund, ändock hållit hårt i varandra. Han är en av mina absolut närmsta vänner, hur osannolikt det än skulle kunna te sig. Om någonting stort händer så är det honom jag ringer först.
Jag undrar vad partners efter honom har tyckt om det. Jag har aldrig fått höra någonting om svartsjuka, kanske för att jag aldrig någonsin skulle premissa bort relationen till M även om det var ett krav för en ny relation. Jag skulle aldrig premissa bort någon utav mina vänskapsrelationer. Fast jag har råkat ut för dejter som aldrig skulle acceptera killkompisar.
Jag undrar om det, även om det är någonting man måste respektera och acceptera med att träffa någon ny med de värderingar, verkligen går att acceptera det på riktigt. De relationerna betyder inte mindre bara för att man ses mer sällan, så vad är poängen med att minska kontakten? Vad är det för partner som skulle bli tillfredställd genom min avsaknad av nära vänner? Det är en sorts svartsjuka som jag ser ner på. En patetisk och egoistisk svartsjuka som inte alls handlar om att man älskar den andra, utan om att man inte är tillräckligt trygg med sig själv för att kunna tillåta den andra att må bra, att få ha kvar de saker som denna verkligen inte borde behöva göra avkall på.
Några av mina killkompisar anser att jag tänker alldeles för annorlunda, att andra tjejer inte är som jag. Jag tycker att det är bullshit. Varenda en av mina tjejkompisar anser samma sak som jag i svartsjukefrågan, i vänskapsfrågan. Och nej, vi har inte alltid varit singlar, inte alla av dessa tjejer är ens singlar i nuläget. De har killkompisar, de har pojkvänner med tjejkompisar, de har ex med flickvänner som de umgås med.
Liksom, get over it.
Ibland tror jag att hela vårt samhälle är skadat genom människors otrygghet och rädslor.
Jag sitter i min etta med det där glaset rött och en bok, i samma hus som flertal andra ensam människor. Så nära, så långt bort, som i ett annat land fast nära andras.
Istället läser vi om kändisarnas liv, vi vill vara som dom, vackra, rika, smala, för då kanske man blir lycklig, trots att man konstant läser om dessa människors olycka. Missförstå mig inte. Jag vill också vara vacker, också vara smal och kvinnlig, en sådan där som man kan lyfta, med bara händerna. Men sedan när låg tron om äkta lycka i denna retuscherade bild av verkligheten? Är inte äkta lycka just precis de där mötena som människor blivit så dåliga på att utföra? Den där sekunden när man möter någon och allt runt om och inuti förändras. Den där sekunden då man inser att man är lik någon annan, tillhör någon annans värld, blir en del av någonting. Jag pratar om förälskelser, men även om vänskap.
Jag minns när jag mötte Skåningen. Hon stod där, med fräknar på näsan, klarblå ögon och på en sekund så visste jag att jag aldrig skulle vilja vara utan henne. Det var så självklart, och idag är hon, sedan just den sekunden av en första blick, en av mina absolut närmsta människor och vänner. Visst kan man på ett sätt se det som om människan försöker att stänga av dessa trådar varandra emellan, vi gör oss omöjliga med varsin mobil i handen på tunnelbanan, vi gör oss så ensama som möjligt samtidigt som vi törstar efter kärlek, närhet, vänskap. Jag tror att när man möter en människan som är rätt för en, så vet man det. Man kan inte bortse från det, och inga murar i världen är starka nog att inte stå fall för ett sådant möte. Men kanske har vi stängt dörrarna så pass mycket att vi dock missar de mindre mötena, de som inte är lika självklara, men som ändock skulle kunna vara avgörande. Kanske är det därför vi kastas bakåt så brutalt när sådana möten sker. Vi har glömt bort att dem är de mesta naturliga i världen. Vi har glömt bort att människan är ett gruppdjur, att hela vår överlevnad skett genom relationer och sammarbete. Vi har med stor sannolikhet sammarbetat oss fram till oberoendet.
Fast vi nog aldrig varit så beroende av närhet som vi är idag.
Det är en ohållbar ekvasion.
Ibland undrar jag hur nånga av de människor som sitter i samma tunnelbanevagn som hade varit nära vänner, kanske till och med kära, om de hade mötts någon annanstans, i något annat sammanhang.
Lyx.
Jag har lyxat till det. Vinterlyx. Toffellyx (utan att för guds skull vara just en toffel), strumplyx. Bara för att jag är jag och jag älskar att det är precis just så det är. Tänk vad jobbigt att vakna upp en morgon och inse att man är någon annan, menar jag.
Girltalk.
Igår dök älskade Vänster upp. Med en stor Sprite Zero.
(Och en kopp nudlar som hon brände sig lite på).
Vi förälskade oss i cigaretterna och drinkarnas värld igen. Satt under fläkten. Pratade om sådant som man bara pratar om när man är två personer som känner varandra utan och innan, bara när man är med någon som förstår fast man har svårt att förklara.
Det är befriande. Vi pratar om våra egna brister, utan skam. Vi pratar om bristande moral, om saker vi inte kan hantera, om upplevelser vi haft och hur det kan komma sig att vi blivit dem vi blivit. Och vi pratar om hur förbannat bra vi är trots allt detta.
Jag tror att man i princip är levande död om man inte har någon sådan relation till någon i sitt liv. Alla behöver någon, några, som står stadigt där fast vinden blåser. Som aldrig dömer, som ser en för allt man är utöver de saker man råkat göra fel. Där man är en hel människ
a, älskad både för allt det bra man har, men ändå viktigaste av allt, älskad trots och med sina brister. Vi har haft många sådana kvällar. En gång var vi en trio, som jag ibland kan sakna, men ibland växer man isär och saker går sönder.
Jag antar att det är så livet ser ut.
Vänster blir alltid så rolig när hon druckit lite och tagit ut linserna. Hon liksom fokuserar med ögonen på ett sätt som får henne att se ut som en hund med ticks. Blink, blink. Det är extremt fint.
Bring it on.
Det är allt – bring it on.
Jag ska klara av att sluta röka.
Ungefär så känns det när jag hör Veronica Maggios låt Satan i Gatan.
Jag älskar den låten. (Jag sitter med mitt lilla turkosa munstycke och diggar).
En annan låt med henne jag dör lite för är Sju sorger. Man undrar om folk förstår hur svårt det faktiskt är att skriva bra musik på svenska.
Eller om folk faktiskt inser hur mycket känslor en låt kan innehålla.
Någonting jag har lärt mig är att känslor blir enklare med tiden.
Eller ja, inte känslorna i sig själva, men hanteringen av dem. Förr kunde jag bli uppskrämd av ett litet ljud från badrummet (speciellt efter tolvslaget). Men sådant förändras. Jag är aldrig rädd längre, speciellt inte för spöken. De är bara genomskinliga påhitt.
Och om vi nu tänker att spöken faktiskt skulle existera, så kan man ju konstatera att jag med största sannolikhet skulle veta mer om dem än vad dem vet om mig. Det är ju så naturvetenskapen ser ut; kunskap.
Jag skulle antagligen kunna skrämma skiten ur spöket betydligt mer än vad det skulle kunna skrämma skiten ur mig, tack vare min kunskap angående objektet i fråga. Kunskap är makt. Bara idioter tror att makt kan köpas genom fina ställningar, genom pengar. Det är inte sant. Att ha kunskap om någonting ger en en fördel. Om jag vore den enda som visste om detta spöke, så skulle dess existens vara beroende av mig. Skräm mig, visst, men jag kan berätta för hela världen om dig och plötsligt står du på ett museum i någon slags glasbur alldeles beskådad, skureskalad inför hela världen. Du skulle ha betydligt mer att förlora än vad jag har.
Så, nej. Jag är inte rädd för spöken.
Det ända jag egentligen är rädd för, det är att förlora någon jag älskar. Vilket i slutändan egentligen är någonting oundvikligt. Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med hundra procent dödlighet.
Vi pratade mycket om döden när vi var bortresta. Om hur någonting så naturligt kan kännas så extremt onaturligt. När jag tänker på döden så ser jag livet. Och när jag ser på livet i det skenet så finns det så mycket som är totalt oväsentligt. Materiella ting. Små saker som man gör till stora saker. Jag står för det jag gör. För det jag säger. Varför skulle jag inte? Vad spelar det för roll om hundra år om någon tyckt annorlunda? Jag tycker att uttrycket ”Ångra bara det du inte gjorde” har en viss poäng. Jag vill inte bli hämmad, inte tänka genom ramar och mallar. Jag vill känna. Jag vill älska. Jag vill uttrycka. Jag vill kyssa ögon, jag vill omfamna, jag vill dela. Jag vill inte missa ett enda ögonblick av mitt liv för att jag oroar mig över vad andra tycker, tänker, gör.
Om någon annan beter sig som en idiot så skadar det bara mig om jag tillåter det. Låter jag bli att ödsla min energi på idioter, så vinner jag på det. Det måste ju ändock vara betydligt jobbigare att vara en idiot än att råka ut för en då och då, kan man ju tänka.
Jag har valt att lägga min energi på rätt saker.
Jag menar, livet, kom igen då. Jag är så jävla redo.
Just bring it on!
Här snöar det.
Stora tunga flingor utanför fönstret.
Kylskåpet är tomt, så när som på lite youghurt och en paprika. Och en flaska Gin, men min erfarenhet säger mig att den inte kommer att mätta så värst ens om man blandar ut den med, ja vadå? Youghurt?
Ändå känns varken matrebellsbesök eller sminkfixning särskilt angeläget.
Kontrasten mellan sommar och vinter blir så brutal, när man genom att trängas i en plåtburk i skyn, går från 25 grader plus och sol, våta sommarnätter, bruna ögon, hjärtslag mot ryggen och friterad bläckfisk över en öl, till att sitta här och iaktta flingornas dans ned mot ett öde som går runt, tillbaka till skyn så småningom. Ibland lyfter dem igen utan att ens ha nuddat marken.
Det är någonting inom mig så får det hela att kännas ganska lealöst. Som om man vore hungrig, får maten serverad och den visar sig vara en illusion, luft som svävar ut till ingenting. Inte för att det inte var någonting, det hade varit en lögn. Men ibland kan ett varande kännas extremt svårt att ta på. Tunn som en nylonlina, du känner fiskens kamp mot döden där under vattenytan, du känner varenda rörelse, men fisken förblir osynlig i ditt synfält.
Jag läste en hel del under semestern. Både bra böcker, och dåliga. Att jag snubblade över en Björn Ranelid bok som jag faktiskt inte klarade av att läsa (kom till sidan 35 och då hade han redan blandat in författaren, det vill säga sig själv, så pass mycket i boken att den blev motbjudande), är imponerande.
Jag brukar alltid kunna läsa alla sorters böcker, ja, förutom Husserls fenomenologi som jag faktiskt packade upp, skummade igenom, men som jag inte förstod ett ord av då jag hade glömt bort såväl DesCartes exakta meditationer samt innebörden av ord som bland annat den exakta innebörden av epoche.
Jag fastnade för en bok vid namnet ”Slutet på MrY” som jag faktiskt rekomenderar speciellt filosofiälskare att läsa, men likväl naturvetenskapsintresserade som vanligt skrivande folk som föredrar ett briljant språk om inte mer än själva historien (även om storyn var förvånansvärt bra).
Det finns någonting fantastiskt med att försvinna in i en bok, lämna sin egen värld för ett kapitel av någon annans. Att vidröra vid en annan människas exakta tankar. Jag undrar ofta vad författaren i fråga bar på för exakt känsla när denna målade ner just precis den mening jag nyss läst. Var kom meningen ifrån? Varför valde författaren just att sätta ett speicifikt ord framför ett annat, och varför just detta ord?
Varje mening blir som ett andetag, en utandning av en tanke, någon annans. Och det är magiskt.
Jag sitter och tänker att jag borde läsa någonting just nu, men på något vis känner jag mig paralyserad. Som om min egen tanke fortfarande är kvar på en strand i San Augustin, kvar med fötterna i havet fast solen gått ned för länge sen. Vid ett specifikt ögonblick då någonting skedde.
Men det går över.
Snart vandrar man i cirklar och rutiner precis som förr, och saker suddas ut och försvinner in i det där som hände då men som inte sker nu, och så fortsätter allt.
Inte så att jag inte ser fram emot att komma tillbaka till jobbet i morgon. Det gör jag verkligen. Det ska bli härligt att se alla, skönt att sitta mitt emot L över eftermiddags kaffe och prata om livet så som bara vi gör. Det ska bli skönt att skratta åt dåliga skämt med receptionisttjejerna. Att röka en plastcigarett i rökbåset med Hadji (även om min inte kommer att ens avge någon form av rök, det är hela konceptet med nicotin-munstycken). Ja. Det ska till och med bli skönt att prata en stund strunt med kvinnan i kassan på Matrebellen.
Jag måste bara få landa lite först.
Så jag gör som vanligt. jag spelar gitarr.
