Vecka 1, träningspass 3.

Vikt: 68,2 kg.
Träning: 2h promenad, 1h aerobics.

Ny kategori.

Hej kära läsare.
Då mitt liv inte är allt för spännande (man är inte arton och springer på toxic med en ny kille varje lördag längre), så tänkte jag helt enkelt dra in en ny kategori i bloggen (som jag hoppas har hunnit bli betald hos one.com vid det här laget….). Nämligen träning.
Jag tränade extremt mycket när jag var yngre. Jag tränade sju dagar i veckan, och var tillsammans med en friidrottare som till och med tvingade ut mig på löprundor när vi var utomlands på semestern… Ni kan ju gissa vad som hände efter det förhållandet?
Studenttider = öl = mindre träning = sakta men säker uppgång.
Sedan har det liksom fortsatt så, även om jag haft mina gymperioder så har jag inte haft motivationen till fullo. Speciellt inte när Alex som jobbade som bagare flyttade in i min lilla etta. Men med honom åkte även bullarna ut när det blev så.
Och nu är den här; motivationen!
Så, för att fortsätta på temat sexvarning, som inte handlar om penetrering, vilket jag hoppas att i alla fall de mest trogna läsarna insett, så går vi återigen in på könsroller.
Har kikat på en del träningsbloggar, och blivit både faschinerad, imponerad och peppad av dessa kvinnor som bygger muskler. Var går gränsen, vad är kvinnligt, vad är manligt? Hur vältränad får en kvinna vara, och anser folk att det är annorlunda med kvinnor inom den kategorin som skaffar siliconbröst för att rädda sina kvinnliga former (brösten försvinner lätt när man soterar bort vartenda uns av fett på sin kropp), jämfört med kvinnor som skaffar det av andra skäl?
Det finns mycket intressant att gräva i. Och jag tänker själv utsätta min egen kropp för en hel del prövningar fram över. Jag skall nämligen återförenas med mina bortglömda magrutor är planen, och ni skall få följa detta. Och mycket annat också, så klart. Detta är bara en extrakategori i en redan existerande blandad blogg, så, ni behöver inte oroa er för att den andra typen av inlägg skall försvinna, icke då, handen på hjärtat.

Tänker även bjuda på en motivationsbild.
Så här såg jag ut 2007-2008:

Jag kan ju garantera, att så ser jag inte ut nu. Inte alls. Men jag ska.
Häng på!

Det blir inga kakor på halloween.

Jag: ”Jag saknar att baka. Kan vi inte baka obehagliga röda kakor till halloween? Eller inte. Men vi borde baka kakor någon kväll.”

Snoris (exakt samtidigt): ”Vem är på sjukhuset?!”

Jag: ”Nej en gubbe. Allt är lugnt.”

Snoris: ”Haha, ofta vi skickar sms samtidigt! SJUKT. Vi lär ju baka dödskallekakor?”

Jag: ”Vi är samma blonda själ, det är den ända förklaringen. Är inte det svårt? Med formen.”

Snoris: ”Troligtvis. Men spindlar då?”

Jag: ”…”

Relationer?

Man kan tänka så här. Ett, två, tre, så var det över. Tyvärr är stegen lite mer komplicerade än så. Ettan brukar ofta vara fylld med små rosa moln och kyssar i en mjuk soffa där man i sitt rosa skimmer missar slutet på någon halvtaskig skräckfilm. Tvåan är fylld med trygghet, parmiddagar och smågräl om vem som ska ta disken, samt till viss del schemalagt sex. Steg tre vill man gärna hoppa över. Det är det velande steget, där drömmar, kompromisser och prioriteringar krockar i någon slags trestegsrelationskris, fast utan poschen på köpet. Vad folk glömmer bort, är att dessa tre steg också har ett fjärde. Tomheten, längst ner på stegen. Man ligger liksom i lera och kladdar runt i någon salig gegga av ”Vilka är mina vänner, vilka är dina?” och en exklusiv uppdelning av de gemensamt inköpta fysiska föremålen man hittat på rea. Ja. Det. Eller så ligger nyckeln i brevlådan när man kommer hem en fredag kväll inför en möhippa, och geggan är mer baserad på en ”Jag kanske förtjänar detta” följetång av självförvållade slag mot sitt eget innandöme.

Och vad ska det vara för bra, med relationer, kan man ju undra?
Bara en extremt cynisk bild av det hela.
Men jag skyller på att det är måndag. Och att alla de där vännerna som slutat höra av sig för att de fastnat någonstans mellan steg ett och två suger.
Kom inte tillbaka vid steg fyra, tackar, bockar, bugar. Nej tack.

Lyssna på ödet, det kan ha en poäng.

Man vet att det är fel när:
1. Personen beter sig som en idiot.
2. Tändaren man fått av personen går sönder.
3. Man får eftersänd posten med brev från posten ”Skadad försändelse” när man skickat någonting till personen.

Det är ju bara en självklar varning, när detta sker på loppet av tre dagar.
Akta. Trasigt. Danger. BOMBOM.
Då aktar man sig.

Helgen i all ära.

God morgon kärt folk!
Kom nyss till jobbet efter en långpromenad, tyvärr är L sjuk även idag, så här sitter jag själv. Igen. Det kanske börjar bli dags att våga byta radiokanal, ändå?

Helgen har varit tillräckligt lugn för att jag faktiskt skall våga påstå att jag känner mig utvilad idag. För ovanlighetens skull. I fredags hade jag och Snorren myskväll, med skräckfilm och ostbricka. I lördags gav jag mig på de förbaskade första aerobicspasset, innan kaffe med Adonis (utan armhävningar den här gången, tro det eller ej!), och sedan vinkväll med Currybögen som kom med oförtjänt goda chips. I går vart det en vilodag. Spenderade nästan hela dagen framför Merlin, förutom ett träningspass till. Somnade mitt i söndagsfilmen, och fick mina 9 timmars sömn. Känns skönt att vara igång med träningen igen. Har kört mitt kolhydratsfria samt långpromenader, och faktiskt gått ner tio kilo nu. Så, nu är det bara på med muskelbyggande träning då. Huah!
Mitt liv är så extremt spännande.
Oh ja.

De må jag då säga.

Storfot

Aj. Kroppen säger. Aj. Rör dig inte.
Så går det när otränade människor har tränat. Vilket i detta fall har skett med just mig.
Här tror man att man är en hurbulle för att man promenerar fram och tillbaka till jobbet varje dag, 16000 steg. Men det är en helt annan femma med armhävningar. Armarna blir ju faktiskt inte starkare av morgonpromenader. Kan vi konstatera. Aj.
Första aerobicspasset avklarat igår. Ska på det andra idag. De första tre gångerna är värst. Har jag hört.
På´t bara. Beach 2012 börjar i januari för min del, med en resa till gran canaria / teneriffa, där även M och hans familj kommer att vara. Jag känner absolut ingen bikinistress. Ingen alls. Nej, nej.
Det är så mycket snacka om att älska sina små volanger runt mage och allt det där. Visst. Jag håller med dig Mia Thörnblom. Jag är en härlig skit. Men vafan. Om man inte tycker illa om någonting, så blir inget annorlunda. Om jag älskade mina volanger, så skulle jag vara en härlig skit med högt blodtryck och fettade fingrar. Misstolka mig inte. Jag avskyr inte mina volanger. Jag vill bara inte att de ska sitta runt magen. Jag jobbar hellre på att älska de saker jag faktiskt inte kan göra någonting åt. Som det faktum att mina fötter är breda och kan liknas vid Kalle Ankas plattfot. Det kan jag inte träna bort. Det kan jag tänka mig att lägga min kärlek på. Eller att jag har små öron, breda handleder, lite uppåtnäsa.
Jag kan väl åtminstone få avsky de förbaskade volangerna, menar jag?

Hade vinkväll igår, med Currybögen. Han kom in genom dörren med dessa ord: ”Har du tänkt på att det är extremt komiskt att det hänger en jäääätte stor skylt över hela grannhuset med trycket ´Alex`på? Det är fan sjukt.”
Alex är alltså mitt ex som flyttade ut i maj.
Och ja, Curry, det är faktiskt extremt både komiskt och sjukt, för när han flyttade ut så flyttade skylten in.
Hupp, hupp.

Någon har snott min hatt.

Men vem?

Vardagsmotion?

Vissa dagar vet man att man MÅSTE ta trapporna vare sig man vill eller inte.

Samlar chokladbitar.

Visst är det alltid lika kul när det går bra för gamla ligg?
Som när dom är med i tävlingen Sverige Man och man känner sig lite snäll och faktiskt röstar. Idag har jag varit så snäll.
Jag förtjänar en applåd. Och kanske en chokladbit.
Hoppas det går vägen, Rickard, kära vän. One vote from me coming in!

Så här snygg kan han vara. Ni borde också rösta på honom.
Talonger finns i senaste numret av HäntExtra.
Han är även bra på att hoppa tresteg, och att laga god mat. Samt att lura med sig folk (läs mig) till hårmodellsjobb där de klipper av en allt hår och färgar luggen rosa och lila och resten grått….  Där förtjänade jag nog en hel chokladkaka.
I alla fall, här har ni honom:

Man ska dela med sig…

Det finns vissa saker man inte lånar ut.
Men det tycker inte Maggie Gyllenhaal.
Hon lånar tydligen ut sina dildos till vänner.

Tips: läs ej HäntBild på lunchrasten om du vill behålla matlusten.

Ibland ringer en cowboy på dörren.

Ibland ringer min telefon. Igårkväll gjorde den det, precis när jag var i mitten av kvällens house-avsnitt. Det var Veggot. Han ville inte sova ensam på sin födelsedag, och det kan jag alldeles hålla med om att man inte skall behöva göra, så jag sprang ner och öppnade porten i nattlinne, kappa och uggs som en annan Pamela Anderson-kopia. Fast utan siliconet, sminket och med röd näsa. Vi drack något glas vin och han fick engångskameror av mig i spontanpresent.
Kom inte riktigt upp så tidigt som jag borde i morse, men fick trevligt promenadsällskap till jobbet. Bland annat pratade vi om piratskepp och om budapest. Han är fullständigt galen, och det är precis därför jag trivs så extremt bra i hans sällskap.
Han hade målat naglarna, dagen till ära.

Pizzahattar.

När man dricker vin så kan man bli sugen på pizza, och om man blivit lite onykter på detta vin så tar man det dumma tjockisbeslutet att även köpa pizza. Detta iförda hattar.  Så att servitören, som här om dagen bet i min väska för att försöka laga den, tar kort med sin iphone.
Så kan det gå, och så går det.
Sen spelar man yatzy och förlorar mot yatzyguden.

Så här ser det ut:

MåBra-dagen på Intima teater.

Igår fick jag äran att följa med redaktionen från tidningen MåBra på Intima teater, där Katarina Woxnerud och Mia Thörnblom föreläste. Lika intressant och roligt som alltid när dessa kvinnor står på scenen.
Det såg ungefär så här lustig ut i pausen: MåBra på plats. Bokstavligt talat.

Du gör vadå?

Jag: ”JAMÅHANLEVA! jamåhanleva, jamåhanleva ut i hundrade år!”
Veggot: ”Ja visst ska han leva, ja visst ska han leva ut i hundrade år!”
Jag: ”Precis så, Hurra för dig!”
Veggot: ”Tack..brus..brus..”
Jag: ”Oj vad det blåser där du är. Hör dig knappt.”
Veggot: ”Jag är ute..brus…joggar…!”
Jag: ”På din egen födelsedag???”
Veggot: ”Brus…Ja…Brus…Brus…”

Själv föredrar jag frukost på sängen när jag fyller år.

En onsdag på Se&Hör.

Går längs kontorslandskapet, hämtar papper ur ett fack precis bredvid redaktionschefens bord. Det är ganska tyst i omgivningen.
Dialogen låter ungefär så här:
Jag: ”Och det var nummer 42… Hm. Nej. nummer 43. Gud så förvirrande.”
Tystnad.
Tittar upp på redaktionschefen: ”Och nu pratar jag med mig själv igen. Som ett litet psykfall. ”
Tar mina papper och går. Slår mig själv lite i huvudet när ingen ser och undrar om det inte är dags att få sparken snart.

Även denna vecka har jag kommit till vissa slutsatser.

- Om man stänger av ljudet på alarminställningen så ringer inte alarmet på morgonen fast man ställt klockan på 08:30 (Teknik suger).

- Om man går i högklackat och klacken går av så blir det svårt att gå.

- Dricker man sju koppar kaffe på en förmiddag så kan man få väldigt ont i magen.

- Om man går på en hälsokväll med träning och välmående som tema så ser det väldigt fel ut att äta chips (även om dem är gratis).

- Om man ska skicka fyllesms kan det vara bra att skicka dem till rätt person (annars blir det yttligare lite pinsammare än om de hade hamnat rätt).

NollMixSnorMegapol.

Nu har jag lyssnat färdigt på MixMegapol.
Fast jag vågar inte byta kanal med risk för att det inte går att byta tillbaka. Det är en sådan där ”skruva fram rätt kanal”-radio. Och dessutom tillhör radion L. Och man vill inte förstöra L´s radioinställningar.
Det är fan ingen mix på MixMegapol.
Exemepel på detta: Jag älskade Veronica Maggio´s satan i gatan. Nu hatar jag den i gatan pågrund av denna fördärvande radiokanal.
Repeat är inte bra. Dåligt, är vad det är.
Det är kanske där man skulle lägga sin energi?
Starta en riktigt bra radiokanal. Med en riktig mix av musik.
RepeatZero, skulle den heta.
Och så skulle vi prata om totalt absurda saker. Det skulle låta ungefär som mina och Snorrens urflippade promenad-dialoger.
Snart får jag en sådan dialog igen, för damen i fråga skall möta mig efter jobbet för en solskenspromenad. Nu tänkte jag på snorsken. Det är ett ord som inte existerat förän nu.

Så här snorigt kan det bli ibland. Gissa vilken toalett.

Halloween-inbjudan skickad till Lund.

Den där var jag tillsammans med.
Länge.
Han tycker om sugrör och härstammar från Lommakommun i Skånelän.
Och självklart från sina föräldrar, som faktiskt härstammar från Hufvudstaden.
Vi kallar honom M.
Han tycker om att knäcka en öl när han vaknat hemma hos mig.
Mitt hushåll har en tendens att leverera djuriska instinkter.
Mestadels alkohol.
Vi hoppas att herrn dyker upp på Halloween. Som vampyr, kanske. Passar sug-momentet.
Vi tycker väldigt mycket om M här på söderkanten. Speciellt när han betalar systemetbesöken.
Fast annars också, förståss.