Gamla dikter finnes.

Taxi, tack.

Lite smått oskakis vid tanken på att vi ikväll ska fira Brownie. Ta bort o:et.
 Mer alkohol, mindre sömn. Det kan man kanske påstå är precis vad jag behöver. Absolut. Helt klart absolut. Vaknade bredvid Tyllet i morse, som låg med knäna rätt upp, och som inte blev överförtjust i att jag tände taklampan. Har nu fått vetskapen om att det finns ett fik nära mig som säljer extremt goda italienska smörgåsar. Jävlar i mig.
MrVakuumcleaner får helt enkelt stå ut med vår inställda date. Gårdagen var supertrevlig.
Ska väl ta mig i kragen en aning och dra på lite smink och hårspraya en aning.
Ska möta Currybögen efter jobbet, han är dessutom en hyllad it-kung nu för tiden, då han hjälpte mig med ett litet googleproblem. I gentjänst skall jag hjälpa honom att shoppa.
Han avskyr nämligen att köpa kläder. Hör ni hur det låter?
Jag trodde man hade bögkompisar för att få hjälp att shoppa, inte tvärt om?
Nåja. En shoppingsväng, och sedan vidare till Patricia för en drink. Känn rysningen.
Men. Jag skall bita ihop.
Så att tänderna ömmar.

Hursomhaver; Grattis Brownie på 23årsdagen!

Tree hugger (shearing part 3)

Någon gång måste du bli själv.

So Nice so smart

Någon gång måste du bli själv del 1.

Vi pratar om dimensioner, om att hålla andan längst, ensam är stark. Han dricker rödvin dubbelt så snabbt som jag, vill visa sin spellista. Vi sitter i fönstret, röker camel blå, döden mot läpparna, ungdomens glans, och så möts man mitt i ingemansland. Han kan inte berätta vad han menade över telefonen, om att ha något att erkänna. Han var full, låg på köksgolvet och talade i tungor, jag tror att han ofta var berusad men kanske utan att han själv förstod det. De svarta handskarna fick ligga kvar på nattygsbordet, något så skamset; ”Man måste våga ge livet en chans, för hjärtat, baby, darling, annars kommer man ingenstans”.
Inte för att jag blånekade, men en viss säkerhet i hans ton gick att få fatt i. Idag får man aldrig sakna någonting. Vi pratar om dimensioner, om att hålla andan längst, ensam är stark.
Men så glömmer man bort, att helhet handlar om att erkänna alla de sidor man en gång haft, bana vägar för nya gläntande dörrar. Kanske gick för snabbt, kanske gick för sakta.

Söndag

GAH!
Det är söndag.
Det har varit en märklig helg, med begravning, första utgången med kusinerna, middag på gården med vänner. Och jag känner den klassiska söndagsångesten smyga sig på. Jag önskar att jag hade vaknat bredvid MrBig.
Kanske samlar man på sig upplevelserna, genom att man alkoholmässigt skjutit upp dem dessa två kvällar av jobbfrihet?
Begravningen var vacker, det var inte det. Kvällen var trevlig, det var inte det. Morgonen var tidig och bakfull, det var inte det. Middagen med vänner var trevlig, det var inte det. Så vad var det då?
Saknaden. Av flera saker. Av mormor, så klart. Av att ha släkten och familjen så långt ifrån. Av att vakna ensam och känna sorg. Kanske av att inte ha någon att luta sig emot, dela det hela med. Kanske av att det skett, av att livet är så förjängligt och så ouppskattat.
Jag vet inte de exakta skälen. Jag vet bara att det känns förvånansvärt tomt idag.
Scemat står på städning, att ta itu med alla de saker som kommer över från mormors lägenhet, att göra plats i källarförrådet.
(Att hitta motivationen till att göra allt detta).
Jag vill inte städa. Jag vill inte sitta och vänta på att det ska komma över möbler jag inte har plats för.
Jag vill gå ut och bada, sola, och umgås med en god vän. Jag behöver det, men idag är det inte möjligt pågrund av plikter jag mer eller mindre hade kunnat be till Gud om att få slippa trots att vi är ovänner, för att jag inte vil sitta instängd en solig ledig dag.
Ja, det är då ta mig fan, verkligen söndag.
Och jag har ingenting att se fram emot men mycket att vara tacksam för.

He doesn´t look a thing like Jesus

Lyssnar på The Killers och tänker lite surrealistiska tankar till texterna: ”You´re sitting there with your heartache, Waiting on some beutiful bouy to, save you from your old ways, you play forgivness, watchit now when he comes; He doesn´t look a thing like Jesus, but he talkes like a gentleman, like you amagend when you were young.”
Sorry för stavningen, rosévin.
Jävla vacker låt de där. Säger en del om alla människors konstanta sökande efter kärleken som skall rädda allas liv. Bli lyckligt kär så försvinner alla dina proble, ur den glorifierade synvinkeln. Kanske handlar det om trygghet. Kanske om alla hollywoodfilmer vi blivit inpräntade med. Inte vet jag.

Nu ska jag träffa Skåningen och dra på Currybögens födelsedagsmiddag. Jihaj!

Vänskap och fördomar.

Dagens tankeställar är Vänskap. Vänskap är vad man kan kalla för livets bränsle, och efter en diskussion med Vänster igår uppkom intresset för olikheterna. Vännerna är dem som alltid finns kvar när allt annat rasar, som ett skyddsnät av självklar trygghet, ibland genom en kram, genom ett uppvaknande, en komplimang, en oro, en naturlig enkelhet.
Och jag umgås verkligen med människor som har helt andra stilar än vad jag har.

Det finns sportjejen, baggietjejen, estettjejen, blondintjejen, mammatjejen, rockertjejen, greenpeacetjejen osv.

Varför fastna i fördomar?
Jag minns första mötet med Dojjan, som bestod av förutfattade meningar.

Jag; Blond och i märkesjeans.
Hon; Svartklädd med tuppkam.
I hennes ögon var jag bimbon, den fasansfulla som borde ha gått i dansklassen.
I mina ögon var hon butchen som skar sig i handlederna på fritiden.
Men så började vi pratade på rökrutan (alltid något bra med rökning) och idag hänger vi fortfarande ihop, för att trots yttligheterna, var vi mycket likare varandra än vad vi någonsin hade trott.

Tänk på det, innan ni avfärdar någon för dess stil.

Att ha blivit lite.. bränd.

Med risk för att bli väldigt personlig, tänkte jag faktiskt prata lite om singellivet versus kärlek ikväll. Tankebanan slog igång efter att artikelserien om singellivet kommit igång nu med del 2 på www.gotbam.se

Jag har i princip alrig varit singel, egentligen. Inte förän jag och M bröt.
Innan var det kille på kille och jag var sällan mer än lite småförtjust egentligen.
Jag kan säkerligen rabbla upp minst 20 grabbar, och det är ändå bara tre av dessa som faktiskt satt spår, som gjort ont, gett lycka, smärta, glädje, sorg, trygghet och i vissa fall ren avsky.

Det tog tid efter Första kärleken, innan jag kunde känna mer än lite pirr. M kom och vi spenderade tre passionerade, underbara och förjävliga år ihop, och är idag världens bästa vänner. Efter honom var det gamla förälskelser som fick dyka upp. Enkelt, smärtfritt och lite som att radera ut dessa tre år, backa et steg, komma tillbaka till innan.
Det fungerar aldrig.

Man måste hitta nya vägar.
Och när jag väl hade gjort det och njöt, ja då kom Grönankillen med sina fina personlighet och sina fina visdomsord, mognad, djup och lättsamhet. Och var egentligen ingenting av de ovanstående påståenden som han utgav sig för.
Det tog dock kortare tid, mer smärtsam, men kortare.
Jag känner ingen saknad av honom alls längre, bara en besvikelse över det mötet, den vänskapen, som jag trodde hade mer respekt än den han visade mig i slutet.
Nej, egentligen genomgående under hela vår tid, då ärligheten liksom, var inbillad.

Däremot kan jag sakna de saker han låtsades vara.
De saker som jag söker hos i en man om jag nu skulle vilja ha en. De glorifierade inbillade sakerna, som bara finns på film, ni vet. Ingenting är så bra som det verkar. Det finns alltid brons under guldöverdraget.

Efter den upplevelsen känner jag både en tillit till att kunna falla igen, en rädsla för att göra det, och en otrolig lättnad över att slippa vara olycklig över känslor för någon som inte förtjänar det. Men också en trygghet i att veta exakt vad jag INTE vill ha, och vara nöjd med lugnet som kommer över att slippa de sakerna.

Några typiska drag som kommit fram under denna singelperiod:
* Jag är alltid ärlig om hur fruktansvärt rädd jag är för känslor.
* Jag tröttnar efter bara några dagar ifall en kille inte hört av sig.
* Jag blir livrädd så fort jag tycker om någon, och bestämmer mig ofta att då aldrig träffa denna kille igen.
* Jag vill gärna att han ska bete sig som en idiot, så att jag klarar av att inte vilja träffa honom igen.
* Jag bläddrar mellan att våga och verkligen inte vilja ha.
* Jag kan ibland få för mig att det är mycket bättre att vara iskall.
* Jag vill gärna tro att det där inte är min grej, liksom.
* Jag trivs så bra med livet, att jag blir livrädd bara av känslan att något eller någon skulle fattas.
* Jag umgås gärna med par, för att bevisa för mig själv att jag inte har några problem med den typen av umgänges situation.
* Jag blir livrädd när jag råkar känna något för någon, och tar bort personens telefonnummer.

Är ni lika wicked som jag när det gäller att ha blivit lite bränd?

Ödets onaturliga resultat?

I sommras, mötte jag Grönankillen. Och blev upp över öronen förälskad – och livrädd.
På tunnelbanan, på väg från hässelbystrand, finner jag ett litet metallhjärta i bhn. Utan någon som helst förklaring till hur det hamnade där.Bara metalltråd, ihopsvetsat, till ett lite knögligt format av långt hjärta. Ringde Vänster och berättade; vi skrattade åt ödet.

Jag hade det i plånboken under sensommaren, men slängde bort det i en låda när kärleken försvann.
För någon månad sedan fann jag det i en skål i köket igen, kände mig konfronterad, och slängde det i soporna av ren rädsla för minnen och fler oförvarnade uppdykanden.
Nu sitter jag, i soffan, dricker kaffe, och pillrade lite med min berlock.
Öppnar den. Vad finns där i?
Detta lilla silverhjärta.
Jag blev på allvar riktigt uppskrämd nu.
Jag slängde det. Hur kan det ligga inuti mitt halssmycke?
Det är fan inte riktigt förklarligt.

Söndagsavsky.

Jag hatar fortfarande söndagar.
Kanske inte lika mycket för att det är en pardag, som för att det är en klassisk städdag.
Och jag behöver verkligen städa.
Jag behöver diska, dammsuga (Igen!?), pula lite i allmännhet, boka tvättstugan, plugga.

Kommer jag att göra någon utav dessa saker?
Nej.
Kommer detta ge mig ännu mer söndagsångest?
Japp.

Men vad fan. Jag är mäkta imponerad över att jag i alla fall har duschat.
Det är ju också en bedrift, så att säga.
Och att träffa Vänster för söndagsfika, det är ju faktiskt också fysiskt engagerande.
Nästa vecka börjar dessutom träningen, och då kan man ju slösa bort söndagarna på situps istället.
Jag personligen, ska denna söndag faktiskt köpa en påse chips, och vara typiskt unkarlsäcklig i min soffa, i mitt ostädade vardagsrum.
Jag kanske till och med ska slå till på lite micromat, bara för att undvika mer disk.

Hur fördriver ni dessa slöa söndagar?

Min sambo och jag.

Varför jag anser singellivet så enkelt? Jag får kärlek på annat håll, av en liten skruttkatt. Tänkte att ni skulle få se henne, så att ni förstår varför hon är döpt till Tiny. Jag behöver ingen karl.
Jag har en vibrator, en friends with bennefiths (MrBig), bra vänner och en underbart söt liten skruttsambo som tycker om att mysa. Vad mer behöver en kvinna? Inte en relation i alla fall. Kanske en Ipod, men annars så.
(klicka på bilderna för att se dem större under bildspelet)

2009

Ja, så var det bara några timmar kvar till den 24e då…
Ännu ett år som gått fort.
Hunnit;
Fylla 20.
Haft två förhållanden.
Blivit kär.
Blivit dumpad.
Dumpat.
Blivit sårad.
Varit lycklig.
Varit olycklig.
Därför skaffat katt.
Haft sex på en klippa i skärgården.
Druckit alldeles för många corona vid långholmen.
Besökt Malmö, Göteborg och Östersund.
Åkt båt och lyssnat på Skeeter Davies.
Blivit uppraggad av man i rött skägg.
Sett granntanten bli kysst av dåvarande pojkvän.
Brutit kontakten med en nära vän.
Träffat en helt underbar skånetjej.
Gjort en hemsida.
Gett mitt nr till en kille på grönalund som blev la love.
Klättrat ner i en container.
Skickat pinsamma fyllesms.
Badat i mälaren och blivit rädd för lik.
Haft båtdop.
Bakat bröd.
Skrivit fyra nya låtar.
Varit naiv.
Blivit bitter.
Gråtit till sommar med göran.
Åkt rutchkana genom storsjöodjuret.
Läst ut 10 bra böcker.
Varit livrädd.
Blivit mulad på krogen.
Druckit rödvin och sett New Moon.
Skrikit och stått på mig.

Listan är lång, och mer nostalgi kommer till nyår.

God jul, på er.

Älskade tjocka mage.

Min mage är fortfarande svullen, och idag ser jag på allvar ut som om jag om jag är i tredje månaden på en graviditet. Vilket jag inte är.
(Ni vet när man står och röker och någon kollar snett på en – nu vet jag varför dem gjort det de senaste dagarna…)

Så började jag tänka. Är jag kanske allergisk mot något i mitt matintag?
Frukost: två mörka smörgåsar med skinka och gurka.
Lunch: En varma koppen (stressad)
Middag: Risotto med kidneybönor.
Och en jädrans massa kaffe, med mjölk.

Antingen är det glutenallergi, eller laktosintolerans?
För det matintaget kan man fan inte se gravid ut av annars!
Ska kika in på vårdguiden, för jag vill kunna röka utan fördömande blickar.
För i helvete, jag är inte gravid, jag är bara svullen som en ballong.

(Verkar vara laktosintolerans – nej nej nej – det har jag inte råd med! 19 kr för ett paket mjölk? Döden dö. Får fortsätta se gravid ut till löning).

Poetry, is what they say.

MrFlower är mannen som jag delade soffa med för rödvinspoesi.
Idag kom det en dikt från honom på mailen:

”Kids o 89’
Same country, same town

So thanks for the wine, an evening divine
Happy x-mas and merry new year
New decade is near
Full of happiness, I hear”

Julkorts-rörd-

Fick mitt första julkoret idag, och blev helt rörd och lite tårögd.
God jul & gott nytt år!
Många kramar från M, Nicole och Leffe.

Seriöst, mitt ex och hans föräldrar, skickar julkort, i år igen!
Blir helt… åh.

Det är nu två år sedan jag ch M officiellt bröt, och ändå kommer dessa söta kort både på födelsedagar, från utlandsresor, och vid jul.
Jag saknar hans föräldrar väldigt mycket, och blir glad och ledsen i magen på samma gång när jag vet att dom saknar mig också.
Det var så fint. Och jag… Jag älskar dessa människor väldigt mycket.

Ska skicka en julstjärna till dom med blombud, så fort lönen kommit. Åh.

Julklappar till partners?

Jag kom på det bästa med att inte ha pojkvän/flickvän:
Man slipper köpa ännu en dyr jädrans julklapp och gå back fram till januarilönen.
Det är ta mig fan mycket värt, efter allt snöskottande och vassa armbågar inne på drottninggatan.

(Jag la det snygga förslaget; Kan vi inte köpa julklappar till oss själva i år?
Men ingen var med på idén.)

Visst är det kul att köpa klapp till en partner, men ekonomiskt?
Minns när jag och M var ihop och kämpade om pengar för att ens ha råd att ses. Jag virkade en mössa och en halsduk till honom, vilket enligt mig, var det mest kärleksfulla jag gett någon. Jag brukar inte vara tjejig, men för honom gjorde jag tydligen ta mig fan allt.

1. Jag lärde mig att virka, inte utan svårigheter…

2. Jag valde ut garn i färgerna anpassade till en annan halsduk jag visste att han kikade på, och virkade den i samma mönster som denna. Jag lärde mig virka mönster! Seriöst? På det tog det år och dag att lära sig virka mössor. (jag har ca 20 st hemvirkade efter vi gjorde slut och jag försökte ha något annat att tänka på).

3. Det tog ungefär 5 veckor av eftermiddagar att göra dessa, samt en hel del skavsår på fingrarna och arga utbrott mot närmst stående vid tilfället då en maska lossnade.

4. Jag på allvar satt uppe de sista nätterna innan julafton för att hinna färdigt, slutkörd och matt hann jag med tåget till skåne dagen före dopare dagen.

Fem dagar senare tappade idioten bort mössan och bad mig virka en ny.
…

Försvann barndomen med första kärleken?

Vaknar upp och minns somrar på landet, att jaga grodyngel, sitta på verandan och samla fräknar. Leriga stövlar på åkern, fotografier vid solnedgången, den stora stenen som stått där sedan jorden skapades, och tvillingbjörken där man kunde finna skydd mot felplacerade argument.
Vaknar och blir påmind om att leva i betong.
Som om livet fastnat långsamt medan den gjutits, fotstegen blir tyngre och tyngre, vägen länge och bagaget mer och mer påfrestande att bära med sig.

Sedan finner man minnen man glömt bort att man hade.
En kyss på trappan vid slussen, så tidigt på morgonen att det var för sent att gå hem.
Löften om framtiden, brutna skal och just precis sekunder där barndomen tog slut.

Första kärlekens försvinnande bryter niviteten, de blå ögon som tidigare såg med nyfikenhet på även misären, blev lite gråare, lite mer syniska.
Man lärde känna sig själv, och betongen.
Förväntningarna på livet minskade en sekund, kanske var rädslan för stor för att möta förluster.
Just i det ögonblicket, mellan den första lyckan och den första sorgen, brast det självklara, och barndomens tid, var över.

Jag minns det som chockartat, snabbt. Ingen snäll placering över linjen, mer ett snubblande och ett hårt fall.
En hård insikt om allt det man hade framför sig.

Kravet på att börja ta ansvar för konsekvenserna, men fortfarande ovetande nog om livet, för att göra de rätta valen.
Det var en snubblig period med mycket blåmärken.

Jag håller med om att första kärleken var något speciellt, den bröt nämligen en area.
Den förflyttade livet ett steg framåt, till en ny väg av medvetenhet och känslor. Men dess förslut var den utlösande faktorn, för att växa upp med känslomässigt ryggskott, till man återigen stod på benen, lite mer medveten, lite mer skakad.
Lite mer empatisk.

Attraktivt självförtroende.

Någonting som ofta slår mig, är att ingenting någonsin stämmer ihop.
Jag har bestämt mig för att vara singel nu.
Läka mig själv efter Grönankillen, lägga energi på saker som är viktiga för mig.
På skola, framtid, vänskapsrelationer.
Jag vill vara singel. Jag trivs som det.
Ingen att ta ansvar för, ingen som kan såra en, ingen som kan påverka ens vardag.
Inga bråk, inga krav, ingen som får en att stanna hemma istället för att umgås med de vänner som alltid kommer att finnas kvar.
Kunna göra vad jag vill, kunna bajsa med öppen dörr, springa omkring och låta det vara stökigt, odiskat.
Kunna lyssna på den musiken jag vill höra, dricka öl vilken tid på dygnet jag vill, plugga ostört. Duscha hur länge jag vill.
Sova i hela sängen, helst. Inte behöva byta lakan ständigt, pga fläckar.
Kunna skita i p-piller, träna när jag vill, inte anpassa mig efter någon annans känslor och behov.
Jag har gjort allt det där förut, och är man kär så kan man inte direkt backa ur det. Men det kan också vara en otrolig frihet att inte vara kär.

Det är just nu, när man vill vara singel, som alla killar visar intresse.
Sms, mail, samtal, ragg på krogen, gulliga sms, inviter.
Varför är det alltid så?
Är man mer intressant när man inte själv är intresserad?
Utstrålar man något självständigt som är så pass atraktivt,
att det är värt att bli sårad för ett försök?

Efter en spårad kväll, med uppmärksamhet, bekräftelse, så många nej tack från mitt håll, något hångel, inga nummerbyten (jag har slutat med sådant), försök till sex men nej tack – igen, från mig, så undrar jag:
- Hur blir det alltid så, att man när man vill vara singel,
så får man mer uppmärksamhet,
än vad man får när man verkligen behöver den som mest?