Slirarna.

Och Tyllet och jag överlevde så väl kvällen som morgonen.

Ångående relationer?

Så har man kommit in i rutinerna igen. Vanorna.
(Som att glömma bort att diska, glömma bort att svara på ett sms, råka sätta trosorna ut och in (detta händer ofta)), eller som att sitta uppe för länge och glo på någon serie med ett glas rödvin som sällskap).
Igår kröp jag upp i soffan, satt länge och försökte komma på om det hette krupit upp eller krypit upp, och insåg snart att de gick att skriva vilken som men med vissa syftningsfel, för jag har inte krypit från golvet upp i soffan. Eller, det har jag nog gjort någon gång någon blöt natt, men inte igår åtminstone. Pratade inte med M som vi skulle, det gjorde mig inte så mycket att han somnat och på så sätt missat att ringa tillbaka. Däremot har jag saker att prata med honom om, som bara han förstår. Han var där. Jag slipper förklara någon bakgrundshistoria. Han bara vet.
Vi har planerat en gemensam helg, att han skall komma hit på fredag och stanna till söndag eller måndag. Snabbvisit, som det så fint kallas. Jag har saknat honom, och ser fram emot att ha honom här även om det blir kortvarigt detta tillfälle.
När jag tänker på det så är det lite märkligt. Vi träffades när vi skulle fylla sexton, sommaren mellan nian och gymnasiet. Sedan dess har vi, trots tre års förhållande med usel seperation, trots distansen Stockholm/Lund, ändock hållit hårt i varandra. Han är en av mina absolut närmsta vänner, hur osannolikt det än skulle kunna te sig. Om någonting stort händer så är det honom jag ringer först.
Jag undrar vad partners efter honom har tyckt om det. Jag har aldrig fått höra någonting om svartsjuka, kanske för att jag aldrig någonsin skulle premissa bort relationen till M även om det var ett krav för en ny relation. Jag skulle aldrig premissa bort någon utav mina vänskapsrelationer. Fast jag har råkat ut för dejter som aldrig skulle acceptera killkompisar.
Jag undrar om det, även om det är någonting man måste respektera och acceptera med att träffa någon ny med de värderingar, verkligen går att acceptera det på riktigt. De relationerna betyder inte mindre bara för att man ses mer sällan, så vad är poängen med att minska kontakten? Vad är det för partner som skulle bli tillfredställd genom min avsaknad av nära vänner? Det är en sorts svartsjuka som jag ser ner på. En patetisk och egoistisk svartsjuka som inte alls handlar om att man älskar den andra, utan om att man inte är tillräckligt trygg med sig själv för att kunna tillåta den andra att må bra, att få ha kvar de saker som denna verkligen inte borde behöva göra avkall på.
Några av mina killkompisar anser att jag tänker alldeles för annorlunda, att andra tjejer inte är som jag. Jag tycker att det är bullshit. Varenda en av mina tjejkompisar anser samma sak som jag i svartsjukefrågan, i vänskapsfrågan. Och nej, vi har inte alltid varit singlar, inte alla av dessa tjejer är ens singlar i nuläget. De har killkompisar, de har pojkvänner med tjejkompisar, de har ex med flickvänner som de umgås med.
Liksom, get over it.
Ibland tror jag att hela vårt samhälle är skadat genom människors otrygghet och rädslor.
Jag sitter i min etta med det där glaset rött och en bok, i samma hus som flertal andra ensam människor. Så nära, så långt bort, som i ett annat land fast nära andras.
Istället läser vi om kändisarnas liv, vi vill vara som dom, vackra, rika, smala, för då kanske man blir lycklig, trots att man konstant läser om dessa människors olycka. Missförstå mig inte. Jag vill också vara vacker, också vara smal och kvinnlig, en sådan där som man kan lyfta, med bara händerna. Men sedan när låg tron om äkta lycka i denna retuscherade bild av verkligheten? Är inte äkta lycka just precis de där mötena som människor blivit så dåliga på att utföra? Den där sekunden när man möter någon och allt runt om och inuti förändras. Den där sekunden då man inser att man är lik någon annan, tillhör någon annans värld, blir en del av någonting. Jag pratar om förälskelser, men även om vänskap.
Jag minns när jag mötte Skåningen. Hon stod där, med fräknar på näsan, klarblå ögon och på en sekund så visste jag att jag aldrig skulle vilja vara utan henne. Det var så självklart, och idag är hon, sedan just den sekunden av en första blick, en av mina absolut närmsta människor och vänner. Visst kan man på ett sätt se det som om människan försöker att stänga av dessa trådar varandra emellan, vi gör oss omöjliga med varsin mobil i handen på tunnelbanan, vi gör oss så ensama som möjligt samtidigt som vi törstar efter kärlek, närhet, vänskap. Jag tror att när man möter en människan som är rätt för en, så vet man det. Man kan inte bortse från det, och inga murar i världen är starka nog att inte stå fall för ett sådant möte. Men kanske har vi stängt dörrarna så pass mycket att vi dock missar de mindre mötena, de som inte är lika självklara, men som ändock skulle kunna vara avgörande. Kanske är det därför vi kastas bakåt så brutalt när sådana möten sker. Vi har glömt bort att dem är de mesta naturliga i världen. Vi har glömt bort att människan är ett gruppdjur, att hela vår överlevnad skett genom relationer och sammarbete. Vi har med stor sannolikhet sammarbetat oss fram till oberoendet.
Fast vi nog aldrig varit så beroende av närhet som vi är idag.
Det är en ohållbar ekvasion.

Ibland undrar jag hur nånga av de människor som sitter i samma tunnelbanevagn som hade varit nära vänner, kanske till och med kära, om de hade mötts någon annanstans, i något annat sammanhang.

I sängen (del 4 av tamighem).

Två meter emellan oss, fast du ligger ovanpå. Jag kan se ditt liv passera revy, hur varje sekund bleknar bort, gör dig känslokall och befriad från bagage. Vi talar inte allvar om sådant som rör dig, vi talar helst inte alls, bara slår huvudet i ofällbara murar, berlin gång på gång utan revolution.
Jag kan varken frukta dina steg, förakta dem eller beundra dem. Likgiltig, som änglarna i snön där dem bara lämnar märken kvar av en glorifierad rörelse i synfältet. Någon ritade hjärtan med stelfrusna fingertopparna, men det är bara en del av min lyrik, jag lämnar mina saker, mina minnen. Dem är bara souvernirer.
På väg utåt, inåt, bortåt, bakom mig själv i en garade, en mimik som blivit påklistrad efter år av mascara och ödesdigra ansiktsmöjligheter. Dra ett streck över min panna, gör mig till en krigare, någon som inte glömt allt, där ditt liv passerar revy och jag får lust att skaka om dig, men det skulle sprida sig in i min värld som en ostoppbar sjukdom, äta sig in på märgen, knacka loss varje del av skelettet som håller mig stående på två ben som en del av paraden där du går.
Vi kan sudda lite till, bli fiskar i ett aquarium, simma runt och glömma redan innan första varvet blivit passerat, jaga hinnor, fånga bubblor som om minnet vore något man styrde över, bara känslomässigt amputerad en söndag i November.

Extra lång livslängd.

Så säger man; Le och var glad.
Det gör de flesta.
Han talar saknad, jag minns inte vad orden betyder (dem är inslagna så vackert i glitter och glans).
Somnar i soffan, ett glas rosé, du är som jag, jag är som du, vad är vänskap om inte vi? Hon har familj, jag gör mig till en del av den, där ljuset är obesudlat och, man målar som bäst. Var han ensam? Nej. Det är bara lättare att prata ansikte mot ansikte (så länge man inte talar om något svårt). Långt hår nu, förklarar åren mer än vad dem egentligen har innehållt. Han var ganska ung när han kom, stackarn.
Jag kan inte säga att vi kände varandra, vi visade bara de sidorna som ingen annan fick se, men glömde bort resten så som man missar att dammsuga under soffan där man inte når. Han kan inte sluta äta, jag kan inte sluta dricka. Så ringer telefonen; Jag älskar någon, hon älskar inte mig.
En mening som blivit brukad i århundraden, men ändock alltid individuell. Som om förälskelse vore personligt.

Så kan man leka liv.

Man står på rad, snubblar över varandras trösklar, rätt in i någon annan människas liv. Kanske hade fel kjol, kanske gick för sakta. Dörrar stängs, fönster öppnas, och det är med kärlek som allt annat, om man släpper den fri kommer den tillbaka genom det egna valet. Gör den inte det, så borde man gett den vingar tidigare än så. Man kan fastna i stegen, repetera ett mönster, ett par läppar, fast man slutade känna varandra för flera år sedan, en inbillad förklaring om byggstenar, om att ha vuxit ihop, eller isär. Hur förklarar man ens något så bisart som en flyktig känsla? Förgänglighet på papper, byta ringar, lova Gud som man inte tror på för det finns fortfarande svältande banr i afrika. Lyssnar på en låt på repeat, för att den påminner om dig. Kanske gör den inte det längre, kanske har dina födelsemärken bytt plats, tonårsbenen vuxit sig långa, händerna rört vid mer än du någonsin trott var möjligt. Det är som att komma hem.
Och så skriver vi om varandra, för att den andras existans skall komma nära ens egen.
Jag slutade skriva efter gymnasiet, glömde bort rytmen i radbrytningarna, sparkade löv, blev inte längre halv. Nu kräver pennan sin rätt, en färdigskriven roman som väntar på genomläsning.
Kanske får du aldrig se den, kanske säljer den.
Kanske vet jag inte alls vad det är jag vill få sagt.

Tillägnad en rovdjursstad.

Både fått väldigt mycket jobb gjort, och väldigt mycket skrivet på romanen. Fått ihop i alla fall 8 a4a till idag. Och ligger före i jobbet. Jag ska absolut inte klaga.
Nu blir det dock ringa M för lite update, och sedan springa till svampen för en glass med A. Jag är egentligen snarare hungrig och mer sugen på att gå hem och fortsätta skriva. Men har man lovat så har man.
Det blir säkert trevligt. Det är bara jag som är lat.

Jag tänkte dock bjuda er på ett utdrag ur romanen:

”Mamma talar om kärlek, små upprepade ord om alla de snedsteg hon tagit. Gång på gång. Kanske var det rädslan för att vara ensam. Hon lagar mat medan jag sitter bredvid och leker hårslingelekar.
”Hur tror du man möter någon, när man bara blir skadad?” frågar jag.
Hon stannar upp, försöker sätta igång fläkten, som nog alltid varit trasig. Jag smuttar på rödvin och följer hennes anletsdrag, som på så många vis speglar sig i en äldre version av mig.
”Du är ung” svarar hon, sätter fram tallrikar på bordet vi ätit vid så många gånger, som varit i så många lägenheter, även denna ny på grund av kärlekskonflikter.
Jag, inte nöjd med svaret, tänder en cigarett och röker i hennes köksfönster. Hon sätter på eftervärme och ställer sig bredvid, beklagar sig kring svårigheterna i nikotinberoendet.
Vi andas in vårkvällen, med rosa himmel som talar om att svalorna är på väg. Jag tänker på C, som för ett år sedan inte än varit inuti mig. Som för ett år sedan gjort mig orörd genom sitt bud om att vara på väg. Jag kunde känna det i ryggraden flera månader innan hans ankomst; som en ivrig passion genom ådrorna lockade livet om naivitet igen, gjorde mig blåögd som ett barn. Hans dofter har suddats ut nu, ändå talar vi om honom en stund, om hans entre. Jag önskar att hon frågade hur jag visste.

Tunnelbanans sorl dödar hjärnaktiviteten. Om jag skulle säga att jag var nervös, så skulle jag ljuga. Det finns tusentals män i en storstad, mestadels unga pojkar utan förmåga att veta något. Jag kan ofta känna att alla är likadana, även om det är rovdjuret i city som blivit skälet, upphovet, till känslan.
Det är inte många ute, klockan är sen tisdagskväll, ändå några småtjejer i för stora collegetröjor som tränar läppglans framför spegelglasen i tunnlarna. Jag tänker att jag är redo att bli kär, men jag vet inte säkert.
Jag stiger av, känner skillnaderna mellan plattorna på marken, hur min ena klack är nedgådd på grund av fel gener från en fader, som liksom jag, alltid slängt med högerfoten. Hans rörelser; tydliga. Mina mer diskreta, men fortfarande sönderslitande för material som inte tål en livsstil som snabb. ”

/SN

Ovän med SVT.

Nu är jag riktig ovän med SVT.
Jag vet inte riktigt varför dem jävlas med att sända skit från Östersund hela tiden.
Vaknar, dricker kaffe, sätter på tvn.
Vinterlandskap från Jämte. Med mystisk musik.
Ja men tack, så hjärtligt. Där åt jag kolbullar i september med Grönankillen.
Varför kan man inte bara få slippa minnas allt sådant?
Helt jävla hopplöst.
Har dom alltid sänt sådant på svt,
eller är det bara något dom kommit på nu sådär i höstas?

Dags att skaffa fler kanaler. Skogstv har nämligen verkligen blivit skogstv,
och ska dom sända sådana här saker, då tänker jag tvstrejka.
Jag menar, vad hände med att sända vanliga små söta barnprogram vid dne här tiden?