Ännu en helg över.

Att parera på klackar i en smockfull buss utan någonting att hålla sig i, kan kallas för förstaklassig match. Jag gjorde det. Dock med blod på hälen som resultat, och hann i god tid för fördrink hemma hos en fint uppklädd fröken HoHo. Pava, cigg på balkongen, härliga samtal. Precis som det ska vara, precis som det alltid borde vara.
Och så bussen till slussen vid halv nio.
Servitören visste inte vad han sysslade med, men maten var god och ölen dök upp till slut.
Liksom alla eftersläntrare och en gammal fling som jag lät bli att hälsa på. Det är okej att göra så i vissa lägen. Vi dansade, med konstiga dansmoves på skeppsbar, och trots att kvällen var både trevlig och ung, tog jag beslutet att åka hem redan vid ett, ganska precis efter födelsedagsbarnet hade lämnat lokalen.
För att återigen snava på känslan av motfrivillig rovdjursstad.
Är det staden eller jag, som tappat charmen?
Eller är det så här det känns att bli vuxen?

Sitter i en smått röra i vardagsrummet, dricker kaffe och glor på hantlarna som står en meter ifrån. Ska träffa Vänster, hon skulle träna, men jag lyckades inte få tag på henne för att säga att jag vill följa med. Hon var för snabb med att stänga av mobilen och låsa in dne i omklädningsrummet. Tyvärr. Lite styrkepass hade inte skadat tankarna idag, om man säger så. Jag tror att jag är aningen känslomässigt dum i huvudet. Rent ut sagt. Så fort någonting är lite för bra, lite för stabilt, lite för felfritt, då sätter fötterna fart och vill i motsatt riktning. Kanske grundar det sig i misstron om att saker inte kan vara bra. Kanske inte.
Kanske har morsans galna förhållanden trots allt slått rot även i mig och varnar för att släppa in en annan person för mycket. Kanske inte.
Och när man inte vet, hur förändrar man sig då?
Hur möter man sina demoner när man inte vet exakt vilka dem är?
Mycket rörigt på hornsgatan idag.
Inte lite för att skolan börjar i morgon heller, och jag ärligt talat aldrig gått på en föreläsning eller haft en salstenta förr i hela mitt liv.
Lite som att börja gymnasiet igen.
Sedan vet i fan, hur jag ska hitta till skolan, huset, salen. Men jag får la va ute i god tid.
Känns som att vandra iväg på ny farlig mark. Naken. Men förväntansfull.
Nämde jag att jag var nervös?